tankar omkring fulhet

detta maler på som en cementblandare i mitt huvve:
varför måste allt vara så jävulska fint hela tiden för?
vem/vad är det som bestämmer vad som är fult och fint?
varför är fult någonting dåligt?

denhär bilden symboliserar hur vi mosar ordet "fult" som om det skulle vara ett dåligt ord

denhär bilden är bara ful VILKET ÄR BRA

alltså, har så svårt att klämma ur mig vad jag vill säga med detta. men jag har observerat några samtal idag (kan man ens observera ett samtal?? jaja) och jag tänkte väl mest såhär ang. allting:

 dessa samtal har alltså till största del bestått mest utav kritiska påståenden som: 

"åååhh det är så fult mä det där å det där, fattar inte hur folk kan gå klädda sådär etc etc", 

MEN ALLTSÅ HALLÅ!!! skärp te er. 

tänk att det måste få vara fult. fult är bra. 

är det bara jag som ser det, bara jag som tycker att fult är tilltalande och egentligen inte alls någonting negativt?