känner mig mest ensam och på eftermiddagarna så dricker jag morgonkaffet, för på nätterna kan jag inte sova. tappar livslusten titt som tätt och läser understrukna favoritmeningar i gamla böcker. människor som borde höra av sig är tysta och tystare blir jag. och så sitter jag där med vinrankor i taket och med sjukdom i kroppen. dethär är ett fruktansvärt tyst liv.
Jävla mysblogg har du Stina! Ska vi vara kompisar och dricka kaffe ihop?
SvaraRaderalåter som en förbaskat bra idé, kram!
RaderaDå i åtanke är viktig att saker kunde vatt värre.
SvaraRaderaoch om det inte kunde vatt så,
kan det åtmindtånde inte bli värre än det är.
Men än så länge är kaffet inte slut iaf. :)
sant!!
Radera